Min träningsresa fortsätter…
Jag bestämde mig för att ingå i laget, vindspelet grafiska. Tillsammans med ett gott gäng skulle jag genomföra 1 mil. Det var en morot för mig att ingå i ett lag för då kunde jag inte hoppa av. Vad skulle de andra säga då? För mig var det verkligen nyttigt eftersom jag alltid velat springa ett lopp men aldrig vågat eftersom jag inte vill att någon står längs med banan och dömer…
Under sommaren började jag ett träningsprogram för att kunna genomföra en mil på 47 minuter. Intervallerna var mer intesiva, långdistanserna krävde högre tempo och det gjorde att jag pressade mig och jag insåg att jag klarade av träningspassen.
Helt plötsligt var det roligt med löpträning.
Jag får ofta frågan när jag började tycka det var roligt med löpningen. Jag ska ärligt säga att de två första månaderna var pest och pina. Men ju mer jag insåg att jag klarade av desto roligare blev det. Jag mådde så mycket bättre, kunde prestera bättre som mamma, jag hade större tålamod, var gladare, sov bättre plus att jag kände mig så stark.
Det är något visst med löpningen, jag ser det som en frihet att bara få snöra på mig joggingskorna och ge mig ut. Det behövs ingen vidare planering. Oavsett väder har jag gett mig ut och känslan efteråt är lika go varje gång. Det som är viktigt för mig är att jag inte blir sur ifall jag inte skulle komma ut. För mig har det inte gått så långt. Men det är som ett gift, fast ett gott sådant.
För mig är det bland det bästa jag gjort, att jag anmälde mig till det här loppet. Helt plötsligt fick träningen mening. Jag kan verkligen rekommendera alla som löptränar, anmäl dig till ett lopp. Då blir det lättare att komma ut.
Sommaren och höstens träning inför milen gick som en dans. Jag körde 2-3 pass i veckan. Snart var den stora dagen här…
/Karro
