Nu fortsätter min berättelse om hur allt börjar…
Den stora dagen var här, det var dags för det första loppet.
4 månader efter att jag tog mina första riktiga löpsteg var d-day här. Loppet skulle starta runt 13.30 så jag åt en ordentlig frukost vid 11 tiden för att inte vara för mätt när allt startade. Sedan sade jag hej då till mina grabbar och åkte till vindspelet grafiska. Vi var några som skulle samlas där för att åka gemensamt till starten.
Jag var otroligt nervös. Jag gick till min startgrupp, nummer 5 som skulle springa milen mellan 50-53 min. Jag hade tränat ännu hårdare men ville inte tänka i banorna att springa 1 mil på 49 min. Mitt mål var att komma i mål på 55 min.
När det var dags för min startgrupp satte jag igång musiken och gick in i mig själv för att inte ryckas med bland de som ruschade iväg. Jag ville hålla så jämnt tempo som möjligt. Det gick fort, men ändå kontrollorerat och strax innan jag passerade 1 km stod mina grannfruar och hejjade. Det gjorde att jag glömde av det snabba tempot och bara rycktes med. Folk stod längs banan och hejjade, det var en sådan kick.
Vid 5 km skulle vi springa på en väldigt lång raksträcka och där började några att gå. Även då fick jag en ny kick av att passera de som spurtade om mig vid starten.
Sen har jag svårt att förklara hur resten av loppet gick. Det var en sådan eufori. Jag hade sagt till min familj att placera sig vid 9 km och ropa så jag fick nya krafter innan målgång.
När jag såg min stora son blev jag nästan tårögd och jag fick verkligen nya krafter. Sen på upploppet var det flera som ropade ”hejja Karro”. Det blir nog lätt så när man springer ett lopp på hemmaplan.
Jag rusade i mål och när jag fick ett sms om tiden blev jag helt chockad, jag hade klarat mitt mål, jag sprang in på 53:20. Jag var så himla glad!
Känslan efteråt var magisk. Jag sådde ett frö som bara vill växa och nu satsar jag på nya mål.
/Karro