Relaterade inlägg
Några dagar har gått sedan trailloppet i lördags. Känslorna börjar lägga sig men känner fortfarande sådan enorm lycka.
Att springa ca 11,5 km i skogen, upp för jobbiga backar och genom leriga stigar sätter sina spår…
Starten gick 12.30. Att springa vid den tiden passar mig bra. Då behöver jag inte fundera på vad jag ska äta mer än att försöka få i mig en ordentligt frukost och sedan en banan ca 1 timma innan start.
Jag åkte in ganska tidigt, det var mycket aktivitet runt omkring och vi bevakade även detta på mitt jobb så jag gjorde några inslag i radion. En timma innan start började jag fundera och tveka på om jag hade tagit på mig för lite kläder, jag hade shorts, långa strumpor och en tunn långärmad tröja. Det var ca 8 grader men kändes ännu kallare. Det tog emot när jag skulle dra av mig mina överdragsbyxor, men tänkte på orden jag hörde av en från tävlingsledningen ”de som är riktiga traillöppare springer med shorts” så jag tog de orden till mig och kände mig som ett proffs.
Jag körde en kort uppvärmning för att få igång kroppen lite, sedan var det dags att ställa sig i startfållan. Det var självseedning och jag placerade mig i gruppen bakom eliten.
Nedräkningen hördes i högtalarna och pulsen gick upp, adrenalitet slog igång och jag var sjukt taggad att ge mig iväg.
Starten gick och alla började springa. Jag var lite orolig innan loppet att det skulle vara trångt och stundtals svårt att springa på grund av att det var så mycket folk men det fanns aldrig en stund under banans gång jag upplevde det. Allt flöt på bra och man rättade sig i ledet och kunde springa om när tillfälle gavs.
De första kilometrarna gick bra men det var inte de som oroade mig. Jag visste att vi närmade oss djävulsbacken, 300 m rätt upp skogen. När den kom var det bara att acceptera temposänkningen, koppla på pannbenet och sakta men säkert gå upp för backen. Jag imponeras stort av de som sprang upp för den för djävulsbacken är inget man skojar bort.
Vi var några löpare som skojade med varandra och peppade hela vägen upp till toppen, det kändes riktigt bra. Sedan visste jag att det inte skulle dröja länge innan det var dags för en vätskestation.
Inne i skogen var det lerigt men också många fina stigar att springa på. Jag jobbade på och hade ingen koll på tiden. Mitt mål var att genomföra det, helst under 1 h 20 min.
Fältet glesades ut och emellanåt kände jag mig väldigt ensam i skogen, konstigt nog. Men då bestämde jag mig för att springa ikapp närmaste rygg för att inte bli alltför trött mentalt. Det har nämligen sänkt mig förut.
Vid sista vätskestationen hade jag en bra känsla, men kort efter den blev jag så fruktansvärt trött. Mellan 8-10 km var det riktigt jobbigt men jag visste att slutet var nära och snart också en lång nedförsbacke in till mål.
Längs slutet av banan började man möta publik och fick en del hejjarop och det stärkte. Sedan kom en sista backe och jag var så trött så jag kände att ”jag går upp för denna och samlar kraft”. Då kom en man springandes ikapp mig, jag hade passerat honom tidigare, och han började pusha mig, ge mig tips om korta steg och bara jobba. Så jag gjorde det och det är jag tacksam för. Ca 100 m innan mål hörde jag hur hans andning började bli tyngre och tyngre och han blev trött. Då gav jag tillbaka och pushade honom så han orkade springa i mål.
Målrakan har aldrig känts så härlig, vilken känsla att springa över mållinjen och göra en highfive med de som stod och tog emot löpare. Jag kände mig som en vinnare. Lerigt, geggigt och slitsamt men samtidigt så fantastiskt kul.
Lyckan efter målgång och stor glädje. Jag klarade mitt mål och sprang på 1:16:38! Jag vet att jag sade till mig kollega Fredrik som var speaker ”när kan jag göra detta igen???”. Inget slår den känslan och det får avsluta min racereport om rya åsar trail run.
/Karr