Relaterade inlägg
Igår var det dags för långrunda. På fredagen när jag planerade min runda hade jag svårt att hitta en bra runda som skulle hålla mig ute i ca 2 timmar. Jag har skapat mig ett eget hjärnspöke då jag har supersvårt att springa långt själv så jag ville verkligen kämpa för att ta bort det.
Då kom jag på idén!
Eftersom barnen skulle till farmor och farfar för övernattning då mannen skulle ha 40 års fest tänkte jag att ”transportlöpning är lösningen”.
Vi bestämde att jag skulle springa till en viss punkt och så skulle de plocka upp mig på vägen.
Jag vaknade upp och tittade ut, SNÖ!!! Jag ville bara ge mig ut med löpskorna på! 8.30 startade jag och efter 1h 30min skulle familjen åka hemifrån. Allt för att jag skulle få så många kilometrar in på kontot som möjligt.
Normalt brukar jag inte ha musik i öronen men igår tänkte jag att en podd kan funka, då i ena örat så att jag ändå hade koll och fokus på trafiken.
Jag började i lugn takt och på sina ställen var det halt men jag hade ändå mina vanliga saucony kinvara 7 på mig för jag visste att läget såg annorlunda ut ju längre inåt stan jag kom.
Med lugn takt och med maratonpodden i luren flöt allt på bra. Jag tänkte innan jag gav mig ut att jag skulle stoppa var 4:e km för vätskepaus men tempot och pulsen var så lugn och kontrollerad att jag inte behövde ta dessa pauser.
När jag hade sprungit 12 km var det dags för familjen att åka hemifrån. Såhär i efterhand förvånar det mig att jag inte brydde ett dugg om hur långt jag hade sprungit, kilometer efter kilometer tickade på med podden i örat.
Det var en perfekt dag för löpning, nollgradigt och soligt. Jag sprang från snö till barmark och sprang från punkt A till B.
Det visade sig vara ett framgångskoncept för mig. 18 km skrapade jag ihop innan familjen kom ikapp mig med bilen.
Vilken seger det kändes som att lyckas springa så långt själv och utan att tänka på hur långt jag hade kommit.
Den rundan, wow säger jag bara. Jag svävar på moln och är glad att kroppen och hjärnan samarbetade så bra som de gjorde. I’m so happy. Nu vet jag att det går om man vill!
/Karro