Relaterade inlägg
4 dagar har gått sedan jag genomförde mitt andra göteborgsvarv. Jag har behövt låta det gå några dagar för att kunna sortera mina tankar, för det har varit en hel del tankar. Men låt mig ta dig tillbaka till lördagen den 19 maj.
Nummerlappen var hämtad sedan några dagar tidigare så jag hade inget stressmoment på tävlingsdagen.
Min man körde ner till Göteborg för att sedan åka tillbaka till barnen som var i stugan med farmor och farfar i Varberg.
I år skulle jag starta 1 timma tidigare än förra året och min start var 13.28. Jag hade planer på att se eliten starta men när klockan väl närmade sig 13 fokuserade jag på uppvärmningen i stället.
Vädret var fantastiskt för publiken men för oss som skulle springa var det lite väl varmt. Men jag oroade mig inte så mycket för det, jag tänkte stanna vid varje vätskestation så jag hade en bra plan för att klara av värmen.
Innan start hade jag bestämt mig för att ta det hyffsat lugnt, jag ville låta dagsformen bestämma tempo, samt att njuta av varje steg och göra high five med barn längs banan.
De första kilometrarna gick precis så som jag önskat. Kroppen bestämde farten, jag njöt av intrycken och värmen störde mig inte. Jag klappade i takt till de band som hade medryckande musik och allt flöt på riktigt bra. Första bron var heller inget problem, det tackar jag backarna i Sparsör för. Innan jag lämnade första bron var jag med om en tjej som friade till sin kille som sprang, det gav rysningar i hela kroppen och tydligen också extra fart.
Fram till 10 km gick det lätt, det var härlig stämning och glada löpare runt mig. Jag sprang igenom de duschar som fanns och stannade vid varje vätskestationen, där blev det några klunkar vatten och resten hällde jag över huvudet. Ingen idé att bry sig om hur man ser ut.
Efter andra bron och lite innan avenyn började det jobbiga. Jag kan inte sätta fingret på vad det var men det blev oerhört tungt. Den sega lutningen hela vägen upp till vändningen på avenyn tog nästan knäcken på mig. Men jag hade en rygg att följa och en beslutsamhet att aldrig släppa den.
Sedan följde 4 riktigt tunga kilometrar, det kändes som om jag aldrig skulle komma fram till mål. Så att då tillslut nå 20 km var så befriande, jag försökte trycka på men märkte att krafterna inte fanns så jag fick ändå kämpa.
Att komma in på stadion gav mig rysningar, äntligen såg jag slutet på de 21 km. Jag sträckte upp armarna i luften och var så lättad.
Det jag inte visste var att jag hade slagit personbästa. Det var först när jag ringde min man som jag fick höra den glada nyheten, 1:51:14. Det var så fantastiskt.
Men jag kunde trots allt inte njuta av mitt pb. Jag var lite besviken över att värmen hade slagit ut mig fullständigt vid 15 km. Jag ville verkligen ha en go känsla men fick slita så enormt sista delen.
Det är därför min race report har dröjt. Besvikelsen har lagt sig och nu är jag så glad över den här upplevelsen. Att få till ett nytt rekord i den värmen är en grym prestation och det är jag stolt över.
Göteborgsvarvet är en underbar folkfest så att springa mitt andra år var lika underbart som första. Jag ser redan fram emot mitt tredje nästa år!
/Karro