Relaterade inlägg
Fredagar= träff med fredagsgänget!
Idag var det 5×5 min på schemat med 1:30 min vila.
Vi träffades på Ryavallen för att tillsammans springa mot platån på rya åsar. Under tiden vi värmde upp sprang vi rundan där våra intervaller skulle springa.
Den härliga intervallångesten fanns i luften och tillslut blev det dags att köra igång.
Första 5:an gick okej men jag insåg efteråt att jag hade öppnat lite väl hårt för 1:30 räckte knappt för återhämtning. Men ingen idé att deppa utan bit ihop och kör igen.
Vid den 3:en intervallen kändes den lilla backen som fanns på denna runda som världens högsta stigning. Jag var så trött och tänkte att ”det får räcka med 3 stycken intervaller, jag kör 2 st 4 min istället”.
När den 4:e startade svängde jag av lite tidigare och hamnade före hela gänget vilket gjorde att jag kunde hålla uppe tempot eftersom de fanns bakom mig. Min morot var att inte hamna för långt bakom när de hade sprungit om mig. När det hade gått 4 min var det ju bara 1 min kvar så det var bara att fortsätta jobba.
Sista vilan och sista intervallen, det var fruktansvärt. Jag hade samma känslor som vid 4:e intervallen men när man är mitt upp i det så jobbar man på fastän man bara vill lägga sig ner och ge upp.
Känslan när de sista sekunderna var kvar var en sådan befrielse och när vi alla var vid startpunkten lade jag mig ner i gräset.
Det var så skönt att det var över och även om kroppen skrek ”sluta” bet jag ihop så jag antar att det var bra pannbensträning.
Det som också var skönt att se var att även om jag gick ut lite för hårt på den första intervallen och fick lida för de på de andra 4 hade jag ganska jämnt tempo på alla intervallerna.
Att känslan under passet förvandlas till sådan lycka efteråt är kanske lite smågalet men det är det som är det fina med löpning!
/Karro