Relaterade inlägg
Så var då kretsloppet avklarat för 4:e gången och återigen tar jag med mig en helt magisk upplevelse.
Jag ska försöka sammanfatta loppet så du förstår vad jag pratar om.
Innan starten var det lite kallt och jag gick mest runt och frös. Jag försökte lägga upp en plan för mig själv att försöka klara 10 km under 47 min. Samtidigt ville jag inte gå ut för hårt och riskera något eftersom Lidingöloppet är 2 veckor bort. Men när jag väl ställde mig i min startfålla kom tävlingshornen fram och jag bestämde mig för att gå för nytt personbästa.
Km 1-3
Första delen av loppet är hyffsat lättsprungen med några små backar så även om jag gick ut i ett tempo som var snabbt höll jag ändå igen en del. Jag ville inte bränna mig för tidigt i loppet. Jag kände att kroppen var oerhört segstartad och det tog ett par km innan jag kom in i en bra rytm och bra andning. Jag fick dock lite extra kraft av att jag sprang om många löpare i de mindre uppförsbackarna.
Vid 3 km kom den första vätskestationen men jag beslutade mig för att strunta i den och körde vidare.
Km 4-6
Innan man nådde 4 km markeringen svängde man ner på en lång raksträcka och där kom de första hejjaropen. Det gav mig extra kraft och jag kunde springa på. Det gav en oerhörd kick! In i ramnaparken, många runt omkring mig började krokna och då började jag hitta mitt flyt i löpningen. Tempot var ändå högre än vad jag är van vid så jag fick slita men bet ändå ihop. Mer hejjarop, b.la. från min mamma som hade tagit sig ner till stan för att kolla. Det var nästan med tårar i ögonen som jag ropade ”Hej mamma” och sedan sprang jag vidare. Upp från ramnaparken är det en liten yttepytte backe, men där och då kändes den förfärlig. Så jag bestämde mig för att vid nästa vätskestopp blir det vatten. Där fick jag en kort paus, vatten i munnen och över mig, riktigt skönt. Sedan snabbt upp i tempo igen för att inte tappa för mycket tid. Hittade en kvinna som höll samma tempo som mig och det gjorde att jag kunde härda ut när vi sprang på en lång och väldigt tråkig sträcka.
Km 7-10
Precis innan 7 km sprang jag förbi ett känt ansikte som ropade sådana grymma hejjarop till mig och där och då när jag kände mig som tröttast försvann det och jag stärktes av de orden. Plötsligt hade jag sprungit 7 km och det var bara 3 kvar. Nu kör vi tänkte jag!
Sedan kom man in på Ryavallen och där kändes det som om man flög fram. Återigen unnade jag mig en vattenpaus för att sedan kunna trycka på och slita sista biten.
Sista biten av loppet var känslan underbar. Det var många löpare som jag sprang om och strax innan 9 km stod min grannfru och ropade. Den glädjen! Fler hejjarop följde efter det och jag slängde en snabb blick på klockan. Tjoho! Jag skulle klara mitt mål! Tempot ökade och även om det gjorde ont att springa på kullerstenarna hade jag bara ett fokus: under 47, kämpa!
Upploppet var en fantastisk upplevelse. Det kändes som om jag flög fram och i mål kom jag på tiden 46:34. Nytt personligt rekord! Trött som bara den men samtidigt så lyckligt.
Tack alla som hejade längs vägen det gjorde mig stark och jag sköt undan tröttheten.
En mil är fruktansvärt att springa men samtidigt så underbar!
/Karro