Relaterade inlägg
Rya Åsar Trail Run 2018
Jag vaknade upp med en konstig känsla i kroppen, lätt huvudvärk men ingen feber och inget halsont, kanske var en förkylning på gång, kanske inte.
Jag bestämde mig ändå för att åka in och springa loppet men lovade min man att lyssna på kroppen och bryta om det inte kändes bra.
Jag var på plats tidigt och kollade på årets nyhet, Rya åsar kids trail run, ett lopp där barn mellan 7-12 år sprang och det var så härligt att se deras glädje på målrakan. Nästa år hoppas jag att V vill vara med och springa det loppet.
Efter ett tag började fler och fler löparvänner komma till platån och jag blev mer och mer laddad.
En stund innan start körde jag och Lisa en kort uppvärmning för att sedan ställs oss i andra startfållan.
Nytt för i år var att man hade olika startfållor och det var 2 min mellan varje startgrupp. Det gjorde att löparna portionerades ut bättre och det riskerade inte att bli samms köbildning som förra året. Det här var en riktigt bra förändring från i fjol.
Pulsen innan start är ljuvlig, alla är taggade, man har lätt ångest och man peppar varandra. 2 min efter eliten blev det dags för min startgrupp att ge sig iväg.
1-4 km
Jag försökte behålla lugnet och inte rusa iväg vid starten, jag försökte även hålla stressen borta fastän jag blev omsprungen av många. Jag visste att första 4 km skulle vara tuffa så jag tog det medvetet ganska lugnt. Jag hade full koll på pulsen men kände att kroppen fick slita mer än vanligt. Vid uppförsbackarna i början kunde jag springa om flera av de som sprang om mig i starten men jag visste att djävulsbacken skulle komma så det gällde att spara på krafterna. Till slut nådde jag den och tempot sänktes. Löpare framför mig och bakom mig gick och vi stretade på i rask takt upp för den 300 m långa och jobbiga backen. När jag nådde toppen behövde jag några sekunder på mig för att få ner pulsen och efter en kort vila kunde jag börja springa igen. Efter hemskebacken blev det lite mer lättlöpt och tillslut nådde jag den första vätskestationen. Där fyllde jag på med energidryck under en kort paus och sedan sprang jag på igen.
5-8 km
Efter vätskepausen hittade jag en tjej som höll samma tempo som mig så det var perfekt att ligga bakom och bara mata på. Det tog ungefär 5 km för mig att komma in i löpningen och mellan 5-7 km hade jag en behaglig resa. Innan den sista vätskestationen började jag bli riktigt trött och då tog jag en gel som jag hade med ifall en sådan här situation skulle uppstå. Den hjälpte verkligen! Med gel och vatten i magen fann jag ny kraft. Det var också vid det sista vätskestoppet som en knallenlöpare kom ifatt mig och sa ”häng på här nu”. Jag försökte verkligen men efter en stund släppte jag hans rygg. Jag blev ordentligt trött och behövde gå ner i tempo för att inte möta väggen.
9-11 km
Att komma ut på grusvägen efter den tuffa träningen var en sådan lättnad. Men det var en oerhört seg sträcka med uppförsbackar som kändes som enorma berg. En tjej kom ifatt mig och vi sa till varandra att nu kämpar vi tillsammans in i mål. Men när det var 1,5 km kvar hade jag mer kraft så jag kände hur hon tappade meter efter meter. Plötsligt såg jag ryggtavlan på knallenlöparen som jag tidigare var tvungen att släppa. Det gav nya krafter och när jag var bakom honom sa jag ”Nu är jag här”. Tillsamman sprang vi de sista 800 m och vid målrakan tryckte vi ut det sista vi hade. Det var så himla härligt att springa över mållinjen och göra high five med en av funktionärerna som stod där. Jag tackade min spurtkompis för draghjälpen och insåg då att jag sprungit på nytt rekord! 4:30 min snabbare än förra året, 1:12:06 på 11,6 km tuff terräng. Sista nerförskilometern hade jag 4:18 i snitt.
Trött och lycklig efter målgång blev det lite häng med mina löparkompisar från fredagsgänget. Jag har mycket att tacka de för den här förbättringen.
Rya åsar Trail Run är ett speciellt lopp, proffsigt arrangerat och så himla familjärt. Jag längtar redan till nästa år!
Jag visste att det fanns risker med att jag ställde mig på startlinjen med tanke på hur jag mådde så som ett brev på posten blev jag sjuk på kvällen. Men det var det värt!
Om du är sugen på att läsa mer kan du läsa min race report från förra året.
/Karro