Relaterade inlägg
Häromdagen berättade jag om min löparresa på min instastorie (@karrospringer). Det var en uppskattad grej så jag tänkte att jag skulle göra detsamma här på bloggen.
Mars 2015 köpte jag en bok ”stora löparboken för kvinnor”. Jag började då springa efter ett program för att klara 10 km. Några månader senare, i september, ställde jag upp i mitt första millopp. Det är tack vare Kretsloppet 2015 som jag insåg att det är riktigt roligt att springa lopp och det gav mig mersmak av fortsätta.
Juli 2016 genomförde jag min första halvmara, Kalmar malkars. Det var en riktigt bra upplevelse trots att regnet slog som spön i backen.
2017 genomförde jag en del olika halvmaror. Jag åkte på en löparresa med springklubben till Kiel, sprang mitt första göteborgsvarv och åkte till Halmstad och sprang prinsens minne för första gången.
Juni 2018 ställde jag mig på startlinjen för att genomföra Stockholm maraton. Det var värmerekord och jag hade en dålig dag redan tidigt in i loppet. Jag tyckte att jag fyllde på med energi men hade verkligen behövt mer för vid 36 km sa kroppen stopp. Det blev min första dnf på ett lopp och jag blev en erfarenhet rikare.
Jag kände ganska snabbt efter mitt misslyckande på Stockholm maraton att jag ville ge distansen revansch och mycket på grund av det ställde jag upp på mitt första 6-timmars lopp.
November 2018 genomförde jag min första 6 timmars. Jag nådde både maratondistansen och en ultradistans i ett och samma lopp. Jag sprang 53,6 km och det var så mycket mer än jag någonsin kunnat fantisera om.
Jag började för 3 1/2 år sedan och då hade jag som längst sprungit 5 km. När jag sprang och blev trött stannade jag. Jag förstod inte varför man skulle fortsätta om man nu var trött.
Nu är tankesättet ett annat. Jag vågar utmana mig mer och mer och det är spännande att se vad kroppen klarar av.
Min resa har bara börjat…
/Karro