Relaterade inlägg
Del 4
Anmälan till Stockholm maraton var gjord och träningen inför det flöt på bra, mitt längsta långpass jag gjorde inför mitt maraton var 30 km och hela tiden under det träningspasset kändes kroppen fräsch. Bör också lägga till att jag hittade styrketräningen, vilket behövdes för att hålla kroppen stark och hel.
Så kom då dagen för maratonpremiären. Det hade varit oerhört varmt under veckan och alla varnade för hur olidligt det skulle bli. Jag var fullkomligt skräckslagen. Men jag stod på startlinjen, och tillsammans med Samantha, Skruven och Micke hörde jag nationalsången, såg fyrverkerier och upplevde en helt magisk inramning.
När startskottet ljöd började benen trumma, jag hade bestämt mig för att hänga på Skruven och Micke som var farthållare för 4:10.
Vid 8 km kände jag att jag fick slita mer än vanligt, det var varmt och jag fyllde på med energi där det fanns men kroppen var inte riktigt med mig. Jag blev tvungen att släppa mina farthållare för att göra mitt egna lopp. Det tog nog upp till 15 km innan jag kände att det började flyta på. Sen hade jag en riktigt fin resa fram till 25 km. När jag nådde 30 km började kroppen dala i energi. Jag behövde gå mer och mer och jag började dela upp slutet i olika intervallblock. Upp på Västerbron fick jag gå, det fanns ingen ork till att springa, jag kände mig yr och när det tillslut vände för att gå neråt igen gick det inte ens då att springa. Kroppen var helt slut. Värmen började ta ut sin rätt. Vid 36 km var det en enorm raksträcka, solen gassade och man kom fram till en vätskestation. Jag skulle ta vatten för att fylla på kroppen, men när jag skulle ta min mugg greppade min hand i luften. Jag såg koppen, men lyckades inte fånga den. Jag lyssnade till vad min kropp försökte säga och bara några meter senare vinglade jag in i ett sjukhustält. Jag gav upp! Tårarna rann och jag var så oerhört besviken. Men det gick inte och det var ett oerhört bra beslut.
Det blev taxi till stadion och när jag mötte upp min familj fanns det inget stopp på tårarna. Jag kommer ihåg det så väl, det blev en maratondebut, men ingen medalj.
Senare på kvällen träffade jag mina vänner på hotellet. Vi pratade om loppet, alla känslor och drack en öl. Det var där och då som revanschlusten växte, Samantha nämnde något om Borås 6 timmars. Där kan man ju springa maratondistansen och sen kliva av. Tankarna börja snurra och redan dagen efter hade jag bestämt mig. Jag MÅSTE prova igen, jag ska klara av ett maraton.
/Karro