Relaterade inlägg
Hej!
2 dagar har gått sedan målgången i Kretsloppet. Jag har behövt sortera mina tankar och landa lite i vad det faktiskt var som hände i lördags.
Vi tar det från början.
Race report Kretsloppet 14 september 2019
Jag vaknade upp till en helt fantastisk dag rent vädermässigt. Det var ca 13 grader och solen sken, det skulle bli en riktigt bra dag.
Efter frukosten började nervositeten att krypa sig på. Förstår egentligen inte varför jag var nervös, jag kan ju springa. Jag tror dock att nervositeten berodde på att jag hade ett högt uppsatt mål som de flesta visste om. Men vad var det värsta som kunde hända?? Att målet inte skulle uppnås och det gjorde att nervositeten släppte en aning.
Jag åkte in till stan ganska tidigt då jag hade bestämt träff med Michelle. Tillsammans skulle vi ladda upp inför loppet och peppa varandra innan starten.
Uppvärmningen gick bra och jag fick lite tips och råd av Michelle hur jag skulle tänka för att försöka klara mitt mål. Strax innan start önskade vi varandra lycka till och det blev dags att placera sig i sina startfållor. Jag hade en plan om att försöka hitta en person jag kunde ta rygg på men insåg ganska snabbt att det blir bäst att försöka på egen hand.
Km 0-3
Starten gick och det kändes som om jag flög iväg. Tänkte direkt att ”stoppa dig nu, inte springa på för fort”. Men av någon konstig anledning blev det att jag trummade på. Kände att ”okej, det får bära eller brista”. Jag försökte hitta en rygg som höll samma tempo som jag men det kändes som om alla sprang mycket fortare. När vi nådde den första av 2 backar drog jag ner tempot lite grann och trippade upp, höll igen lite när jag väl kom upp för att sedan försöka trycka på igen. Då hittade jag en bekant som jag kunde ta rygg på. Vi hade samma mål och följdes åt 1 km. Därefter blev jag tvungen att släppa. I början av loppet hade jag hög puls men jag slog aldrig av på takten utan krigade på.
Km 4-6
Efter att ha nått 3 km vände vi ut från stan igen och bort från publiken och hejjaropen. Nu skulle en lång seg asfaltsväg avverkas för att sedan springa in i Ramnaparken. Här blev det oerhört tungt för min del. Jag krigade mot mitt huvud hela tiden. Det kändes som om jag aldrig skulle komma in i andningen. Det var nog här jag började inse att sub 45 inte skulle gå. Men jag skulle göra allt för att komma så nära mitt guldmål som möjligt. Den andra backen upp från Ramnaparken kom och min fart stannande av rejält. Det kändes som om jag stod still och aldrig kom fram. Kort därefter kom den andra vätskestationen men jag valde att springa förbi den också. Det var inte så varmt och jag visste att jag skulle klara mig utan vatten.
Km 7-9
När jag hade nått 6 km var det bara 1 tråkig km kvar. Då menar jag en sträcka utan publik och bara en lång, lång väg. När jag hade tagit mig förbi den tunga biten skulle vi svänga in på Ryavallen och det längtade jag efter. Efter ryavallen skulle min familj och några vänner stå.
In på banan på Ryavallen och där vände det. Det tog mig 7 km att komma in i loppet. Mjukt underlag, bana, hejarop och glada miner. Jag började känna mig stark och snabb. När jag svängde ut från banan såg jag de, min alldeles egna hejarklack! Mina barn, min man och mina vänner satt och ropade mitt namn och hejade för fullt. Det var en sån glädje att se. Det var nästan så att det kom tårar i ögonen på mig. Att få den peppen av de gav mig sån fantastisk energi. Jag sneglade lite på klockan, det kunde bli en bra tid trots allt. Jag lade in en extra växel och plockade löpare efter löpare.
Km 9-10
När jag kom in i stan igen var det många som ropade mitt namn och gav mig den där sista puschen för att jag skulle orka trycka på hela vägen in i mål. Jag kämpade och slet upp för den sista lilla backen för att sedan svänga mot mål.
Nu kör vi tänkte jag. Ökade frekvensen på steget och på nytt kändes det som om jag flög fram. Under målportalen höjde jag armarna i skyn, vilken lättnad att äntligen vara framme. Det blev ett nytt personligt rekord, 46:26. Jag är så otroligt nöjd över den tiden med tanke på hur jag fick slita från början av loppet. Det kändes som om jag aldrig kom in i ett bra flyt. Men hejjaropen från min familj och mina fantastiskt fina vänner som stod utplacerade lite varstans gjorde att jag kunde springa in på ny rekordtid.
Tankar efter målgång
Att springa 10 km är sjukt jobbigt, man ligger på maxpuls hela tiden. Men av någon anledning finns det en viss charm med ett sådant lopp.
Efter målgång sprang jag på några löparvänner, vi pratade lite grann och efter det hämtade jag mina grejer för att springa till familjen vid Ryavallen.
Nu har det gått ett par timmar sedan jag sprang över mållinjen. Då var jag så trött att jag inte ens hann reflektera över hur bra tid jag faktiskt fick. Jag är inte besviken över att jag inte klarade mitt guldmål, det finns andra lopp man kan försöka på.
Jag testade, satsade hårt, friskt vågat-hälften vunnet som det brukar heta. Och det där ”hälften vunnet” är ju ett nytt rekord!! Det är verkligen inte dåligt!
/Karro