Relaterade inlägg
Lidingöloppet 28 september 2019
På fredagen åkte vi upp, det var jag, Lisa och Michelle. Vi kom upp till Lidingö senare på eftermiddagen och åkte direkt till Lidingövallen för att hämta ut våra nummerlappar. Det var mycket folk som cirkulerade och stämningen var god. Jag hade varit ganska nervös tidigare på dagen men kände nästa direkt när vi kom upp att det började lägga sig.
När vi hade gått på mässan ett tag satte vi oss i bilen igen för att åka till hotellet. Det låg på Lidingö så vi hade inte så långt att åka.
På kvällen åt vi middag på hotellet, kollade idol, åt godis och laddade. Vi hade en riktigt härlig fredagskväll.
Vi vaknade upp till en hyffsat okej dag rent vädermässigt, jag hade sovit halvbra men kände mig ändå inte trött. Jag och Lisa gick ner lite tidigare än Michelle till frukosten då hon inte skulle springa hela loppet på 30 km.
Tävlingsnerverna började göra sig påminda igen men jag fick i mig en ordentlig frukost och kände mig redo.
Vi kom ganska tidigt till Lidingövallen, spanade på alla människor som cirkulerade kring oss. Efter ett tag kände vi att det var dags att bege sig mot startområdet.
Vi hade alla tre olika startgrupper så efter att ha hängt tillsammans ett tag var det dags att önska varandra lycka till och sedan skiljas åt.
Starten på Lidingöloppet är så mäktig, de spelar nämligen upp en låt från filmen ”gladiator” och jag får rysningar varje gång jag tänker på den.
Jag hade min plan klar, att dela upp loppet i 6 st 5 km block, att njuta och ha det roligt.
Km 0-5
Toabesöken var avklarade, mellisen var uppäten och jag ställde mig i min startfålla i god tid. Det är en speciell känsla att stå på startlinjen innan man ska ge sig iväg. Jag var förväntansfull men också lite skräckslagen. Eftersom det var mitt andra år visste jag hur banan var och den är verkligen tuff. För 4:e gången den dagen hörde jag ”Gladiatorlåten” och 10 s efter den tagit slut gick startskottet.
Jag hade ställt mig till höger för jag visste att längre fram skulle det komma en flaskhals, och hade jag inte bra position i start skulle jag hamna väldigt långt bak. De första km är väldigt mycket jojolöpning. Man kan springa på, men så fort det blir lite smalare eller det kommer en uppför eller nedförsbacke höjs handen på löparna framför en och man får sakta in. Trots att det var väldigt mycket fram och tillbaka i tempo upplevde jag att första 5 km blocket gick fort.
Km 6-10
Första milen på Lidingöloppet är ganska lättsprunget. När man når 7 km är man nere vid Lidingövallen och där har de placerat ut en stor läktare. Trots att det regnade var det mycket publik här och precis när jag sprang förbi hade speakern haft en nedräkning så när jag hörde ”noll” blev det ett sånt jubel. Jag fick rysningar i hela kroppen, höjde upp händerna i skyn och kände mig så himla stark. Det var en fantastisk känsla. När det gäller energin hade jag bestämt mig för att ta energidryck och vatten om vartannat. Jag hade med mig dextrosol och gel men kände inte något behov av att ta något under den första milen. Jag njöt av naturen och jag hade ett eget litet mantra som jag småsjöng för mig själv ”just keep swimming”.
Andra 5 km blocket gick även det väldigt snabbt, en mil avklarad och jag mådde riktigt bra.
Km 11-15
När jag hade sprungit 11 km tog jag min första dextrosol, jag var inte speciellt trött men jag ville ändå hålla energin uppe. Mentalt laddade jag för nästa 5 km block, den visste jag skulle bli tuffare. Jag sprang vidare med ett leende på läpparna och gjorde high five med människorna som stod längs banan. Att springa i de olika peppstationerna som fanns gav så energi.
Km 16-20
Det är nu loppet börjar! Den här biten är tuff, det går mycket upp men det går också mycket ner. Inför den första backen laddade jag med lite gel bara för att ha energi. Jag märkte att många löpare började falla framåt och ta tyngre och tyngre steg men jag kände mig lätt och kunde springa förbi de flesta utan större bekymmer.
När man når 20 km markeringen har man målet på andra sidan. Man hör folk jubla, och även om det bara är en mil kvar kan det känns ganska långt bort, just för att man är så nära mål. Men det lustiga är att jag hade aldrig de tankarna. Jag hade klarat av 20 km och nu var det bara 10 km kvar.
Jag fyllde på med energi i vätskekontrollen, tog två tuggor på en kanelgiffel, åt en liten bit banan och sedan var det dags att besegra backen som var direkt efter. Mantrat hade jag med mig hela tiden ”just keep swimming” och jag smålog litegrann när jag sakta men säkert jobbade mig uppför backen.
Km 21-25
Jag började få ont i magen, var livrädd att det skulle störa mig. Jag antar att det berodde på att jag slarvade med energin under större delen av loppet och att jag precis hade tryckt i mig en massa. Men jag gick ner lite i tempo tänkte på mina peppord som mina barn gett mig dagen innan jag åkte upp ”när du blir trött tänk på oss” och ”ta det lugnt och sen ökar du bara”. Sakta men säkert började det onda i magen att försvinna. Backarna avlöste varandra och jag började ladda, snart skulle den komma, den berömda Abborbacken. En backe som upplevs som rena väggen, 550 m lång och 50 höjdmeter.
När vi närmade oss började musiken bli allt högre. Det var mycket folk runtomkring och jag började må bra igen. Det var bara den här backen, sen skulle det vara 1 till och sen, sen skulle jag vara i mål.
Den första biten av abborrbacken gick jag, när den sen planade ut lite började jag jogga igen och därefter sprang jag resten av den. Förra året gick jag upp för nästan hela backen, i år var den ”lättare” och det stärkte mig enormt.
Km 26-30
Abborrbacken var avklarad! Nu var det bara Karins backe kvar sen skulle jag vara i mål. Att jag hade krafter kvar och kunde springa om många gav enormt mycket energi. Jag hade lovat mig själv att inte stirra mig blind på klockan och min tid under loppet men nu började jag spana på den för att räkna ut hur jag låg till. Det skulle bli ett personbästa om jag inte dog totalt i den sista backen.
Innan jag nådde Karins backe kom en peppstation, jag gjorde high five med de som stod där och fortsatte framåt. Strax innan backens början hade Saucony ställt ut bord för att bjuda på Pepsi, jag tog ett glas för att få den sista energin som behövdes innan jag påbörjade min resa uppåt.
Jag drog ner på tempot men sprang fortfarande, det var mycket folk i backen som hejjade fram oss löpare. Musiken var hög och återigen höjde jag händerna till skyn. Jag kände mig som världens bästa.
När jag väl kom upp blev jag förvånad över att Karins backe var slut. Jag hade ett minne av den som mycket, mycket längre. Det gav mig ny kraft och nu var det bara den sista lätta biten kvar. Jag ökade tempot. peppade löparna som sprang jämte mig ”nu är vi snart hemma” och jag blev alldeles varm inombords. Den känslan är obeskrivlig.
Sista biten innan målrakan på Grönsta gärde går neråt och jag kunde höja tempot och fick med mig bra fart in på målspurten. Precis då såg jag Lisa och Michelle som hejjade och ropade mitt namn, vilken känsla, (jag ryser när jag tänker på det nu). Jag hade nog världens största leende på läpparna när jag sprang i mål, händerna for upp i skyn, jag var klar!
Efter målgång
Jag fick min medalj om halsen och tog upp telefonen för att ringa min man. ”Jag är i mål” sade jag med gråten i halsen, jag var trött men ändå inte helt slut. Att springa 30 km i skogen är något att vara stolt över oavsett hur snabbt eller långsamt man springer, alla är krigare och jag var så himla nöjd!
Min tid blev 2:58:38, lite mer än 1 min bättre än min tid från 2018. Känslan jag hade under det här loppet var dock betydligt bättre. Jag hade bara en liten svacka efter 20 km då jag fick lite ont i magen men med Doris ord i huvudet kunde benen trumma på ”just keep swimming”. Min sista km sprang jag på 4:21 och det sista 5 km blocket var mitt snabbaste. Jag hade disponerat krafterna väl och följt min plan.
Lycklig och stolt letade jag sedan upp Lisa och Michelle för att kramas.
Att uppleva en målgång på Lidingöloppet är ett underbart ögonblick och jag hoppas verkligen jag får vara med om det igen!
/Karro