Relaterade inlägg
Race report 12 oktober, Rya åsar trail run
Det har gått 3 dagar sedan jag sprang i mål med ett stort leende på läpparna.
Det var 3:e året som detta lopp anordnades och lika många gånger har jag stått på startlinjen.
Starten gick 12.30 men jag var inne strax efter 11 för att hämta ut min nummerlapp samt känna på atmosfären. Det är något visst med att gå runt på området innan start. Det är hög musik, alla är glada och smått nervösa. Jag var också lätt nervös den här dagen.
Jag träffade på många som jag känner och en stund innan start mötte jag även Lisa. Vi värmde upp tillsammans och sen blev det dags att ställa sig i startfållorna.
Precis som förra året var det olika startled med 2 min mellanrum. Lisa stod i startgrupp 1 och jag i startgrupp 2.
Vädret var perfekt, 10-12 grader och sol, en underbar dag med andra ord på Rya åsar.
Km 0-4
Eliten sprang iväg och det var 2 min kvar för min startgrupp. Jag hejjade på några jag kände och lät den värsta nervositeten lägga sig. Älskar känslan i kroppen innan startskottet. Nervositet, förväntan, ångest, glädje och pirr, alla känslor på samma gång.
Vips hade 2 min gått och det var dags för min startgrupp att ge sig ut i skogarna.
Första biten på loppet är ganska jobbig, det är mycket upp och ner och efter ca 3 km kommer den, DJÄVULSBACKEN. Det gäller att spara på krafterna i början för att ha ork att ta sig an den och när man väl kommer upp, ork att fortsätta.
Jag hade många löparna som susade förbi mig men det stressade mig inte. Jag hittade ett behagligt tempo som jag kunde hålla och det var inte många backar jag behövde gå i.
Första delen av banan gick ganska fort och tillslut nådde jag djävulsbacken. Peppade löparna runt om mig och saktade ner. Ingen idé att försöka springa och dra på sig mjölksyra. Jag lyckades hitta ett lunk som gjorde det behagligt att ta sig uppför backen. Det var mycket publik i backen som hejjade och peppade och det gav enormt mycket energi. Jag var glad inombords och jag försöka ta mig an den värsta delen av banan med ett leende på läpparna.
Väl uppe på toppen kunde jag börja springa direkt och nu var det bara att kämpa vidare, snart skulle det komma en vätskestation och sen skulle det bli lite mer lättlöpt ett par km.
Km 5-8
Med energidryck i magen kunde jag springa vidare. Det var väldigt geggigt på sina ställen och efter att ha vurpat en gång och slagit i handen kände jag att det inte var någon idé att parerar mellan geggpölarna, jag körde rakt igenom de. Det var riktigt kul! Jag tjoade och var säkert en sån där ”glad j-vel” som man inte vill ha jämte sig under en lopp om man är trött. Men det är ju så mycket roligare att tjuta av glädje!
Det är väldigt tekniskt på sina ställen men eftersom jag blivit väldigt van vid den typen av löpningen var det inget hinder för mig.
Vid den sista vätskestationen fick jag hejjarop från Linda, då började jag bli lite trött men hon skrek ”bit ihop nu” och så gjorde jag. Jag bet ihop och körde vidare, loppet skulle ju snart vara över.
Km 9-11
Efter all skog och stiglöpning kom man ut på grusvägarna där det gick mycket upp och ner. Jag lät benen trumma på och även om tröttheten började krypa på vägrade jag tappa fart.
Innan den sista längre spången fick jag pepp från Sebastian som tyckte jag hade riktigt bra tryck i steget och det stärkte ju såklart (tack för det Sebbe). Det var bara en liten rackare till backe kvar sen skulle utförslöpningen börja.
Vilken känsla att nå den punkten och sen kunna öka farten. Det var här som jag för första gången under loppet kollade vad jag hade för tid och jag insåg att om jag kunde springa på det sista skulle det bli ett nytt pb.
Det var mycket folk den sista biten och det var så himla härligt att få höra alla hejjarop. Strax innan mål är det en liten backe som tar den sista musten ur en men jag vägrade låta den besegra mig. Jag sänkte tempot, trippade upp och sen var det bara att öka stegfrekvensen igen.
När jag kom ner på målrakan var jag så lycklig, kroppen kändes så grymt bra, jag hade känt mig stark i stort sett hela loppet. Jag hade njutit och sprungit på så fort att jag skulle slå min tid från förra året. Med ett leende på läpparna och armarna mot skyn sprang jag över mållinjen och gjorde high five med en funktionär.
Jag var i mål och var så himla glad.
Efter målgång
Jag var i ett glädjerus, jag hade slagit min tid från förra året och jag kände mig oerhört fräsch. Det blev mer kramar med Lisa och andra löpare som jag hade stött på innan start.
Rya åsar trail run är verkligen ett lopp jag varmt kan rekomendera andra att springa. Visst, det är tufft men samtidigt så är naturen oerhört vacker, peppen längs banan är grym och när man väl springer på målrakan är det en underbar känsla.
Så ja, Rya åsar trail run, vi ses garanterat igen 2020!
/Karro