Relaterade inlägg
Som rubriken lyder, 2020 är året då jag ska ta revansch på maratondistansen!
2018 stod jag på startlinjen på Stockholm maraton.
Det var ett av de varmaste loppen genom tiderna. Jag hade familjen med som stöd och innan start sprang jag på Samantha. Tillsammans peppade vi varandra innan start och strax innan det var dags att springa iväg kom även Skruven och Micke som skulle vara farthållare på 4 timmar.
Jag hade tränat bra så att försöka gå för 4 timmar var något jag verkligen trodde på. Då hade jag inte räknat med att det skulle vara uppemot 30 grader och att Stockholms gator skulle förvandlas till en varm gryta.
Att höra nationalsången innan start är något som fortfarande ger mig rysningar när jag tänker på det. Det var en fantastisk inramning. Jag var nervös, men också stolt att jag vågade stå där på startlinjen. I mitt huvud fanns inget annat än att jag skulle få en maratonmedalj runt min hals.
Starten Stockholm maraton
När startskottet gick var det lite jojolöpning i början. Samantha hade snabba fötter och sprang ifrån ganska så snabbt men jag höll mig tätt intill Skruven och Micke.
Första kilometerna gick bra, jag var noga med energi vid varje vätskestation. Men vid 8 km började pulsen skena och jag insåg att om jag ska ha en chans att klara mig in i mål behövde jag släppa farthållarna.
Det tog ett par kilometer innan jag kom in i en rytm, jag tror det var runt 15 km det började bli kul igen. Publiken längs banan var fantastisk och jag sprang genom de duschar som fanns, tog svampar med vatten för att svalka mig, jag trodde jag gjorde allt som behövdes.
Jag tror det var runt 25 km som jag började få det riktigt jobbigt. Kroppen kändes svag och jag försökte tvinga i mig saltgurka för att få i mig något. Det blev jag förstås väldigt illamående av… Jag började tänka resterande av banan i små intervaller. Då kändes det inte så jobbigt. Men värmen var fruktansvärd!
Innan Västerbron blev jag mer yr, jag började gå, kroppen hade ingen ork. När man sen vände på toppen för att springa ner fanns det inga krafter kvar. Jag orkade verkligen inte springa. När man sen kom fram till en lång raksträcka kom även en vätskestation och det var där när jag skulle ta muggen med vatten som jag insåg att det är lika bra att bryta.
Jag hade sprungit 36 km i gassande sol, jag såg muggen med vatten, men jag kunde inte ta den. Det var som om min blick och min arm inte samarbetade. Därefter fanns det ett läkartält och jag tog det kloka, om än fruktansvärt jobbiga beslutet att bryta.
Jag fick snabbt resorb och salt och även om det var varmt frös jag. Jag låg under en filt och fick låna en sjukvårdares telefon för att ringa min man. När han svarade började jag tokgråta. Jag var så besviken, men jag visste också att beslutet var helt rätt.
Ända sedan den dagen har jag känt att jag måste ha revansch!
Visst, jag har sprungit 3 maratondistanser under 3 olika 6 timmarslopp. Men det är ändå inte samma sak.
Helsingborg maraton
Så på julafton köpte jag mig en egen julklapp, en startplats till Helsingborg maraton som är 5 september. Jag vet hur jag inte ska göra, jag kommer vara väl förberedd och jag ska försöka njuta av folkfesten.
Tack Emmelie för att du väckte tanken och för att du och min man kommer att åka med ner och hejja på mig och Anders.
/Karro