Relaterade inlägg
Du snörar på dig löparskorna, redo att ta dig an ett löppass. Du kliver ut genom ytterdörren och börjar springa. De första stegen känns tunga och motiga. Men du vill inte lyssna till kroppens signaler. Du har kanske ett specifikt pass att följa. Den motiga känslan vägrar ge med sig, men du kämpar vidare. Ditt ansiktsuttryck börjar sakta men säkert ändras, det blir mer och mer plågsamt. Några kilometer senare än passet över och du är hemma igen. Kliver in genom dörren, knyter upp skorna, sätter dig ner en stund och känner besvikelsen komma. Idag var inget bra pass, känslan var skit, det kanske är 2 meningar som dyker upp i ditt huvud.
Det är nu min frågeställning kommer, hur flexibel är du?
Jag brukar ha en plan med vissa av mina löppass men jag brukar också ha pass där känslan i kroppen får styra. De passen kan se helt olika ut. Ibland är kroppen seg och då är tempot lugnt och skönt. Ibland är benen pigga och då kan jag låta de trumma på.
Men hur gör jag då om jag har planerat ett pass och det inte riktigt känns bra?
Tisdagar brukar allt som oftast betyda intervaller. Passet jag hade planerat igår såg ut såhär: 1 min/2min/3min/4min/4min/3min/2min/1min med 30s/60s/90s/120s vila. En klassisk stege.
Redan under första intervallen, 1 min, kände jag att benen var lite sega. Jag bestämde mig för att köra 2 min intervallen också innan jag tog ett beslut. De 2 minuterna kändes som en evighet. Jag behövde ta ett snabbt beslut, jag behövde vara flexibel. Jag körde 3 min också men där fick det räcka.
När jag hade gjort dessa 3 olika intervaller vilade jag 2 min för att sedan köra om 1min/2min/3min. Jobbet var över och känslan var riktigt bra. Jag är övertygad om att den inte hade varit lika bra om jag hade hållit mig till grundplanen.
Känslan för mig är viktigare än själva prestationen. Det ska vara roligt att springa, det ska finnas en längtan efter att ge sig ut igen.
Det här med att vara flexibel i sin löpning tror jag är en nyckel för många. Framförallt när det kommer till de som precis börjat springa. Löpning handlar inte enbart om att känna blodsmak, att ha ett ansträngt ansiktsuttryck, spänna kroppen, ta tunga och långa steg. Löpning handlar om att känna glädje, att känna sig lätt i steget, att le, att säga hej till andra löpare, att våga sänka tempot om benen känns sega. Om du är lyhörd på vad kroppen försöker säga till dig kommer du tycka att löpningen är så mycket roligare.
/Karro