Relaterade inlägg
Jag har varit löpare sedan mars 2015, det har blivit ett par år nu. Jag ska erkänna, i början var det inte roligt. Det tog ett bra tag innan jag kunde springa utan att känna att det var jobbigt. När jag väl kom över den tröskeln har löpningen varit mitt sätt att ladda batterierna, det får mig att rensa tankarna, jag kommer på nya ideér och jag får koppla av.
När jag började träna inför Stockholm maraton 2018 flyttades gränsen för hur långt jag kunde springa på mina löppass. Men, många av mina löppass genomförde jag tillsammans med andra. Jag kunde inte springa långt själv.
Men det här året har jag visat mig själv att det går alldeles utmärkt att springa långt på egen hand.
Innan corona och pandemin slog till hade jag Borås ultramaraton 48 km som ett av mina mål den här våren. Och ett sånt lopp kräver lite mil i benen. Men när det ställde in, kände jag att jag kan ju fortfarande springa och samla på mig mil.
Jag sprängde en barriär, att springa runt Öresjö, 18 tuffa kilometer, helt själv. Den känslan efteråt när jag kom hem var fantastiskt. Det gäller att våga och det värsta som kan hända när man springer en tuff runda själv är att man får börja gå när man blir trött. Och det är ju inte hela världen.
Den tanken har jag burit med mig och igår sprang jag 28 km på egen hand. Med små delmål och belöningar, bra underhållning i form av poddar och musik går det ganska bra att vara ute i nästan 3 timmar.
Igår tassade jag ut innan familjen hade vaknat, 07:15. Vädret var perfekt!
Jag började med att springa i skogen, var dock lite orolig över att stöta på en älg.
Det hade jag nämligen gjort dagarna innan och då blev jag så skrämd. Då stod älgen still och jag var ca 80 m ifrån den, jag spanade runt på olika flyktvägar om nu älgen skulle gå till attack. För det har man hört, en älg som känner sig hotad är livsfarlig. Så med det i åtanke var det inte direkt njutningsfullt att springa genom skogen.
Jag stötte inte på någon älg, dock en lös och skällande hund (det var när jag sprang igenom en gård) och en stund efter det såg jag även ett rådjur. Men 5 km senare hade jag kommit ut ur skogen, asfalten kändes lite mer trygg och jag kunde börja att slappna av.
När jag hade nått 10 km blev det en belöning, sportlunch choklad, det är väl ändå okej att äta godis 08.20 på morgonen? En annan belöning jag hade då var musik. Sen följde en ganska lätt löning i 10 km till. Benen kändes bra, hjärtat pumpade på och jag mådde utmärkt.
Från 23 och upp till 25 km var det en lång uppförsbacke som skulle besegras. Jag bestämde mig för att köra 1 min spring och 1 min gå. Hade jag haft sällskap här hade det varit lättare att springa på. Men samtidigt, att gå är inte så farligt. När backen väl var över hade jag 3 km lätt löpning kvar, förut en sista liten backe, Kajsabacken.
Att komma hem och stanna klockan på 28 km var en sån glädje. Det hade känts bra i stort sett hela tiden. Har man bara en plan klarar man betydligt mer än man tror.
Våga tro på dig själv, våga utmana dig att springa någon km längre, flytta dina gränser och du kommer känna dig som världens bästa!
/Karro