Relaterade inlägg
Den här våren hade jag ett par lopp inplanerade. Jag hade bestämt mig att i år är året då jag ska försöka slå mina personliga rekord. Det handlar om milen, halvmaran och 6 timmars. Motivationen var hög och jag var beslutsam.
Men när Covid-19 viruset slog till levde jag i min lilla bubbla (som säkert många gjorde i början), och tänkte ”det här drabbar inte oss”. Men oj så fel jag hade!
Kort därefter kom beskedet att Berlin halvmaraton ställdes in. Det var en resa jag såg fram emot inte bara för att det handlade om att försöka slå pers, utan också få åka på en tjejresa till en stad jag aldrig varit i. Det var ett nödvändigt beslut och nu ser vardagen helt annorlunda ut och ingenting är sig likt.
Jag ska erkänna att jag fick en dipp efter beslutet om Berlin halvmaraton. Motivationen försvann och jag accepterade läget. Jag lät huvudet deppa och kroppen vila. Men jag märkte också att jag blev mer och mer ledsen av att vila.
En dag tog jag tag i mig själv ”du kan ju fortfarande springa, så varför gör du inte det?”. Där och då vände det.
Efter Berlin halvmaraton skulle jag springa Borås ultramaraton för andra året, den tävlingen skulle vara i slutet på maj. Träningen flöt på bra, jag sprang mina långrundor och sen kom beskedet att även den tävlingen ställdes in. Det är såklart en oerhört liten sak att bli ledsen över, vi har viktigare saker i livet att kämpa mot just nu.
Löpningen är en stor del av mitt liv och det är jag oerhört glad över. Men jag tänker också på alla de som inte har det så. De som har ett mål uppsatt, att springa Göteborgsvarvet, genomföra sitt första millopp, de som tränar för att de har ett slutdatum att ta sikte på. Hur är det med motivationen där?
Just nu har vi läget att vi kan vara ute och röra på oss, våra kroppar vill ha rörelse och frisk luft. Det får oss att må bra. Så jag vill egentligen bara säga att ”häng inte upp dig på att du inte kan genomföra dina lopp, spring ändå eftersom du mår bra av det”.
Men jag kan ändå inte låta bli att längta efter dagen då jag ska få stå på en startlinje igen.
Jag vill känna pirret i magen som man bara får av att ha en nummerlapp på sig. Känna ångesten, förväntan och glädjen som sköljer över kroppen när man står i startfållan. Jag vill vara nervös, älta min plan för loppet i huvudet om och om och om igen. Vara med i nedräkningen och applådera när vi alla springer iväg.
Jag längtar efter att få rusa iväg och höra hejaropen. Känna känslan av ”det här känns jobbigt” för att några minuter senare känna ”det här är hur kul som helst”. Jag vill göra high five med publiken och peppa de andra löparna som är omkring mig. Slutligen vill jag nå målrakan, känna lättnaden i kroppen, sträcka armarna i skyn, springa över mållinjen, le från ena örat till det andra och få medaljen om min hals!
När jag får göra allt det här vågar jag inte tänka på. Men jag hoppas att det blir snart, mycket snart. Jag vet i alla fall en sak som kommer ske då, när jag får stå där på startlinjen. Att jag ska njuta av veranda sekund som jag får vara ute på banan, oavsett om det är 10 km, 42 km eller i 6 timmar.
/Karro