Relaterade inlägg
I onsdags bestämde jag mig för att vara med på ett evenemang som anordnades på hemmaplan. Det var några som skulle springa runt Kolbränningen, Byttorpssjön. Det är samma plats som Borås 6 timmars går på. Man kunde välja att springa 10 km, en halvmara och ett maraton.
Jag bestämde mig för att vara med och att försöka springa 42 195 m.
Direkt när jag hade bestämt mig för att springa ett maraton vilade jag i 3 dagar för att ha riktigt löpsugna ben på lördagen. Men det var också något som oroade mig, värmen.
När jag skulle genomföra mitt första maraton, juni 2018, var det ett av det varmaste maratonloppen och det har jag skrivit om innan. Då bröt jag vid 36 km. Jag var lite rädd att värmen skulle ta knäcken på mig även denna gång.
Men jag hade en tydlig plan klar för mig, så lugnt och fint som möjligt, så att jag klarar att ta mig i mål.
Det var lite loppkänsla när man tillsammans traskade bort till starten. Vi var ca 30 personer som skulle springa varv efter varv. 23 varv för ett maraton och varje gång man passerade varvningen kunde man dra ett streck under sitt namn så att man själv hade koll på hur långt man sprungit.
När starten gick 10.00 var det en hel del skugga runt Byttorpssjön, en glad överraskning. Jag bestämde mig för att springa 2 varv för att sedan kryssa i och även få i mig vätska och lite energi.
0-10 km
Allt kändes jättebra i början. Jag var noga med att fylla på med energi efter 2 varv. Jag körde energidryck ena gången för att andra gången köra vatten. Tillsammans med vätskan blev det antingen salttablett + gttablett, salta S märken, dextrosol eller en gel. Min energiplan var tydlig och första timman gick otroligt fort.
11-20 km
Nästa block gick också ganska bra. Humöret var på topp och det var bra pepp längs banan. Det var mycket folk som cirkulerade omkring där och det fanns en hel del att titta på. Jag hade varit kissnödig sen start så jag bestämde mig för att ta ett toastopp bara för att sluta irritera mig på det. Vilken lättnad. Jag var fortfarande noga med min energi och kryssade av 2 varv åt gången.
21-30 km
Nu började det bli ordentligt varm på ena sidan av sjön. Halva sidan hade fortfarande mycket skugga, men den andra sidan var riktigt jobbig att springa på. Jag belönade mig med lite poddlyssning efter att ha kommit upp över 2 mil och det var ett bra sällskap ett tag. När jag hade sprungit ca 25 km kom de första hjärnspökena ”nu har du sprungit så pass långt att det är okej att bryta, det är ju så varmt”. Men jag vägrade låta de orden bli till verklighet! Idag skulle jag inte vika ner mig hur varmt det än blev. Det fick ta den tid som krävdes. Jag skulle ta mig i mål!
31-40 km
När jag hade nått 30 km kunde jag börja räkna ner. Jag hade bara 12 km kvar sen skulle jag vara klar. Nu hade jag börjat dra ett kryss varje varv just för att jag började bli så trött. När jag drog ett kryss räknade jag hur många varv jag hade kvar, 8 st. Inte många, bara att mata på. Sänka tempot och ta steg för steg. När det var dags att dra ett nytt steg efter det varvet insåg jag att jag hade räknat fel, jag hade bara 6 varv kvar, den glädjen var enorm! 6 varv, sen skulle jag ha sprungit ett maraton.
41-42 km
När jag skulle gå ut på mitt sista varv hade min man kommit förbi för att ge mig lite extra pepp. Jag var så glad när jag kom till varvningen och såg honom. De två sista varven hade varit fruktansvärda, jag mådde illa, kände att det inte alls var kul att springa längre. Jag ville bara vara klar. Men att få lite extra pepp av sin man inför sista varvet gjorde att jag orkade öka på och springa på med bestämda steg. Jag kämpade mot illamåendet, sprang 2 min, gick 30 s, sprang 2 min och gick 30 s. När jag hade kommit halvvägs tänkte jag att nu är det lika bra att fortsätta att låta benen springa. Jag hade bara ett halvt varv kvar.
Känslorna som gick genom kroppen när jag sprang genom sista kurvan går knappt att beskriva. Kroppen var så trött och varm. Jag kände mig gråtfärdig för jag var så otroligt stolt över mig själv eftersom jag genomfört ett maraton i den här hettan. Jag var också arg på mig själv för att jag genomfört ett maraton i den här hettan.
När jag nådde mål blev jag så lättad, det var dags att stoppa klockan och sätta det sista krysset i rutan.
Jag gjorde det! Jag har sprungit ett maraton!
Direkt efter att jag var klar och satte mig ner i gräset mådde jag så illa. Jag tryckte i mig salta S märken och drack massa vatten. Där och då kände jag att ”fy tusan det här var inte kul”. Men ju längre jag satt där desto gladare blev jag, illamåendet försvann och jag insåg att ”det här var ju världens roligaste grej”.
Att springa ett maraton är en berg och dalbana av känslor
Det behöver ha en tydlig plan, det gäller att veta vad som krävs när hjärnspökena kommer. Att kunna njuta när det känns bra och det gäller att kunna gräva djupt när dippen kommer. Jag känner mig som flera olika personer när jag springer, men det väl är över är jag världens gladaste Karro!
/Karro