Relaterade inlägg
Så kom äntligen dagen då det var dags för ett riktigt lopp.
Dagen innan loppet kom de här klassiska tankarna till mig som jag brukar uppleva innan en tävling. Tänk om jag inte klarar det, tänk om det kommer vara superjobbigt, tänk om jag inte njuter, tänk om jag lyckas med nytt pb. Men eftersom det inte blivit så många vanliga lopp i år har dessa tankar inte infunnit sig och så heller inte den här känslan. Det var något nytt, men ändå helt normalt.
På loppdagen följde jag alla livesändningar jag kunde från loppet. Eftersom man inte fick starta mer än 50 åt gången var det ett gäng startgrupper som skulle ge sig iväg. Min start skulle gå 13:15 så jag hade mycket tid på mig att kolla hur det gick för alla andra.
Jag velade mellan vilka kläder jag skulle ha, vädret var uselt, det regnade och regnade och regnade. Jag ville inte riskera att ha för lite på mig, men jag ville heller inte ha för mycket kläder på mig. Det är nästan värre att bli för varm när man springer, så jag körde shorst, underställströja och linne.
Mot starten
Vid 12:30 åkte jag in och parkerade bilen. Såg att fler löpare i min startgrupp anslöt och sedan gick jag bort till startområdet där man även hade målet. Blev några hejjarop på mina vänner som startade innan mig och som precis sprang i mål.
De hade lyckats få till en riktigt bra stämning trots att det inte var som det brukar. Musiken dunkade, man hörde speakern, förväntan och ångesten hängde som ett tjockt täcke över oss löpare. Jag är så glad över att det här loppet kunde genomföras.
Jag har sprungit alla år tidigare och detta skulle bli mitt fjärde år i leran på åsarna.
När det bara var 3 min kvar var det dags att komma närmre startlinjen, jag taggade till och blev mer fokuserad på uppgiften. I och med att start-; målområdet var på en annan plats visste jag att banan skulle se lite annorlunda ut så jag var lite rädd att det skulle bli ännu tuffare än det brukar.
Ska flyga nu
Nedräkningen och sen flög flaggorna upp och vi kunde ge oss iväg.
Direkt blev det en kort uppförsbacke, ingen idé att stressa. Löpare sprang på och sprang om, det kändes som om jag hamnade längre och längre bak i startfältet. Men jag hade full kontroll ”ta det ganska lugnt tills du kommit upp på den högsta toppen. Sen kan du flyga”.
Ganska snabbt nådde vi mördarbacken och jag såg flera stycken som sprang upp, jag sprang en liten bit, sen började jag gå. Eftersom jag gick snabbare än vissa sprang var det ingen idé att springa och dra på sig mjölksyra.
Backen var lång, det kändes som om man aldrig skulle komma upp. Men tillslut nådde jag backens topp och nu var det bara en liten bit kvar till vätska och högsta punkten.
Precis innan vätskan bestämde jag mig för att strunta i den. Det var inte direkt varmt och jag kände att jag inte hade något behov av vatten eller energidryck. Tack vare det sprang jag om två tjejer som legat framför mig ett tag och det var psykiskt en stor vinst.
Efter att man nått den högsta punkten följde en ganska lättsprungen bit. Det gick upp och det gick ner. Jag hade tre killar som jag hade koll på, en låg strax bakom mig och två strax framför. Det var perfekt att ha det så eftersom jag då kunde fokusera på att inte tappa de istället för att fokusera på att det var jobbigt.
Det andra delmålet man når på banan är Fjällsjön. Fram tills dess hade det gått bra. Jag kände mig stark och även om jag slet på var det aldrig så att jag kände att det var för jobbigt.
Mot slutet
Precis innan vi skulle nå den andra riktigt tuffa backen började jag peppa mig själv. Vi skulle ta oss an Björbobacken och där visste jag att det skulle bli tufft. Jag svängde runt, mötte den här väggen och kände att det är lika bra att gå. Ropade till killen framför mig ”att fy vad kul vi har” men har var inte så sugen på min pepp så jag fick inget svar tillbaka. Sakta, sakta jobbade jag mig upp och väl på toppen unnade jag mig lite energidryck för att snabbt få krafterna tillbaka.
Nu var det cirka 5 km kvar, jag började bli trött men kände att jag hade bra med krafter kvar. Vi sprang i lera, hoppade från sten till sten, sprang på grusväg och i skogen. Det var en härlig mix av allt som hör traillöpning till.
När jag sedan nådde ytterligare ett parti med backar kände jag att nu är det lika bra att lägga in en växel till. Då sprang jag om de tre killarna som jag följt åt under en lång tid.
När jag var på väg upp hörde jag hejjarop och det var Linda och Lisa som stod på berget för att ge mig massor med pepp innan den långa härliga nedförsbacken.
Tack för energin ni gav mig!
Det gick fort nedför, men jag vågade inte släppa på alltför mycket eftersom jag började bli ordentligt trött. Även om det var en nedförsbacke fanns ingen tid till att samla kraft, det var bara att gasa i hundra 80 hela tiden.
Sedan nådde jag platån, där man brukar gå i mål, men nu skulle man springa förbi den för att ta sig upp för den sista långa backen till mållinjen.
Jag sparade mig lite även om jag sprang på.
När jag sen kom ut på asfalten och den sista biten var kvar kollade jag klockan för första gången under hela loppet. Då insåg jag att om jag skulle springa på och orka springa upp för hela den sista backen skulle jag slå nytt pb, inte bara på denna nya banan utan inräknat alla tider på Rya åsar trail run jag genomfört.
Jag sprang, gick en liten bit när det var som brantast men när man sen svängde runt och kunde se mållinjen då var det ingen idé att spara på krafterna.
Jag började springa och fick riktigt bra pepp från Peder som sprang med jämte mig och hejjade och ropade och jag tog i. Det kändes som om jag sprang i slow motion för jag var så trött och backen var så lång. Men när jag sen hör mitt namn i högtalaren då var det bara att fokusera på steget och springa nästan leendes in i mål.
Jag gjorde det! Det blev nytt personbästa, 1:09:13. Det var en sån lycka med tanke på att det här loppet var tuffare och lite längre. Men någonstans tror jag att detta passade mig lite bättre.
Sen fick jag min medalj runt halsen och gissa om jag var stolt över den!
Vilket lopp, vilket arrangemang och vilka känslor som kom över en när allt var slut.
Jag älskar att springa!
/Karro