Relaterade inlägg
I tisdags när jag sprang på Rya åsar var det tyngre än vanligt. Normalt är det väldigt tufft att springa där men jag fick kämpa mer än vanligt. Huvudet ville ge upp, benen vägrade knapp springa på av sig själva, andningen var tung, det mesta gick emot mig. När jag hade njutit av den fina utsikten blev mottot för att ta sig till målet ”så långsamt som möjligt”.
Vissa rundor blir såhär, så jag kände att jag inte behövde analysera varför det blev som det blev.
Dagen efter vilade jag, kände att kroppen inte riktigt var hundra. Men jag kände mig aldrig sjuk.
På torsdagen skulle jag löpcoacha ett gäng grymma tjejer i ett fotbollslag och eftersom idrottsplatsen låg en bit ifrån vårat hem kände jag att jag skulle testa att springa dit.
Det var riktigt varmt när jag sprang dit på kvällen men jag tog det lugnt, höll koll på pulsen, tog några gångpauser och jobbade mig sakta men säkert fram till Hedens IP.
När löpcoachningen var klar var det dags att springa hem igen.
Det kändes bättre att springa hem än dit trots att det var mer backar på hemvägen.
På midsommarafton hade jag tänkt att springa till stället där vi skulle fira men eftersom torsdagens transportlöpning på 10 km kändes lite mer jobbigt än det brukar göra bestämde jag mig för att ta en vilodag.
Igår var suget efter löpningen enorm och jag bestämde mig för att testa kroppen lite.
Först blev det 1 km väldigt lugnt och sedan blev det ca 2,5 km lite snabbare. Kroppen kändes bra, pulsen var under kontroll och benen ville springa igen.
Den känslan var så härligt!
Eftersom jag känt mig lite halvdålig i några dagar tänkte jag att den rundan antingen skulle göra mig sjuk eller så skulle allt bli bra igen.
Så när jag vaknade imorse och kände att det inte var någon sjukdom blev jag så glad.
Idag blev det en 10 km runda som kändes riktigt bra så jag misstänker att det varit lite allergi som spökat.
Det är svårt det där att veta när man ska springa och inte.
Har jag ont i halsen så anstränger jag mig aldrig. Känner jag mig lite småförkyld vilar jag lite och provar att springa efter någon dag men då har jag stenkoll på pulsen.
Så nu är jag så glad att kroppen känns som vanligt igen och att jag kan springa på utan att ha känslan av betongben.
/Karro