Relaterade inlägg
Nu är det dags att återgå till vardag, jobb och rutiner igen efter en härlig sommar med massor av ledig till att göra det man vill.
Denna vecka är det inte bara nya rutiner som ska skapas utan det är också veckan som kommer innehålla ett nytt maratonlopp.
På lördag ska jag köra virtual summer race 42 k och det är på samma plats som jag sprang sist, runt Byttorpssjön. Just nu när jag funderar på det där loppet så känner jag mig ganska nollställd. Jag är inte förväntansfull, jag är inte skrämd, jag har inte fjärilar i magen men jag har heller ingen tvivel på att jag inte kommer klara det.
Normalt sett brukar jag se fram emot ett lopp med stor entusiasm. Jag längtar, är skräckslagen, förväntansfull, rädd och pirrig, men nu finns det ingen känsla i kroppen.
Jag tror värmen tog knäcken på mig när jag sprang sist. Det var i fredags och jag har inte sprungit på hela helgen.
På eftermiddagen gav jag mig ut för att köra min vanliga milrunda. Musiken var laddad och jag tänkte köra 1 låt i snabbare tempo och 2 låtar i lugnare tempo.
Redan efter 3 km kände jag att det var en dum idé. Jag ändrade om planen och körde lugn takt rakt igenom. Halsen blev alltmer torr och det enda jag kunde fokusera på var att jag ville ha vatten. Min väst med vätska hade jag ju inte med mig eftersom jag ”bara” skulle springa 10 km.
När jag vände tillbaka för att ta mig an den lättare biten hem och jag hade passerad 6 km tänkte jag ut en bra vätskestation en bit längre fram. Jag skulle stanna vid fotbollsplanen och ta vatten i kranen. Men då var det som om halsen blev ännu mer torr och det fanns inga andra tankar i huvudet än ”VATTEN”.
Jag närmade mig en bensinmack och såg min lösning, det blev helt enkelt som så att jag fick köpa mig en flaska vatten. Det har aldrig smakat så gott med iskallt vatten som det gjorde då. Jag tog en liten paus, funderade på vad jag skulle lära mig utav det här passet. Kom inte på någon bra lärdom, lyssnade på en pepplåt och sen gav jag mig iväg igen.
3,5 km kvar, sen skulle jag vara hemma och då skulle jag minsann hoppa ner i poolen.
Okej, att springa med en vattenflaska i handen som skvalpar fram och tillbaka var ett stort störningsmoment, men det kunde inte hjälpas. Att kunna ta en klunk när jag ville var mer värt.
Jag kämpade och slet och till sist var jag hemma igen, vilken befrielse. Jag hoppade i poolen och svalkade ner hela kroppen, en fantastisk belöning.
Den rundan tog musten ur mig.
Helgen var otroligt varm och suget för löpning infann sig aldrig. Jag accepterar att det är så och det är inte nu den sista träningen ska finslipas innan maraton. Den träningen är gjord men jag vill ändå känna känslan av att jag har ett bra flyt inför lördag.
Utan att tänka för mycket och analysera varför det gick som det gick snörade jag på mig löparskorna igår och gav mig ut.
Jag ville köra ett pass med lite olika kombinationer just för att känna att jag kunde klara av passet.
Intervaller är ett perfekt sätt att lura i alla fall min hjärna.
Först körde jag uppvärmning, sedan blev det 4×100 m backe, lite vila, 4×1000 m med 2 min 30 s vila och nedjogg.
Det passet gav mig en bra känsla vilket jag försökte kapsla in och på lördag ska jag plocka fram den igen då det är dags att springa 42 km.
/Karro